Dagarna fram till upptäckt och besked...

Onsdagen den 9/1 börjar Malte få tydliga förkylningstendenser.

På torsdagen (10/1) förstärks dessa ytterligare och jag, nyss hemkommen från jobbet, slänger i förbifarten ur mig: "Typiskt, nu när vi planerat en myshelg med familjen i Leksand. Om inte annat så åker vi upp med de saker som vi bestämt ska fraktas dit, och om Malte blir sämre så åker vi hem på lördagen." Maltes mamma T håller med.

På fredagseftermiddagen (11/1) avgår så en fullastad bil mot Leksand. Väl framme så är det, i vanlig ordning, fortfarande lite kallt i stugan, så elkaminerna får stå och brumma ett tag tills 20-gradersstrecket passeras på inomhustermometern. När stugan är varm och mysig så avrundas kvällen med O'boy och smörgåsar i kökshörnsoffan. På natten får Malte plötsligt väldigt svårt att andas p.g.a. att mycket slem ansamlas i hans luftvägar. Våra misstankar om RS som väckts tidigare förstärks nu ytterligare.

Så på lördagsmorgonen (12/1) kräks han ner hela sängen och det blir bråttom att stänga stugan och sätta kurs mot Uppsala. Malte sover större delen av resan hem. Vid 14-tiden ankommer vi Akademiska Sjukhusets barnakut och får sitta lite avsides och vänta på doktorn eftersom vi påpekar att det i alla stycken nog skulle kunna vara RS-viruset som ligger bakom Maltes hälsotillstånd. Efter en stund kommer en läkare och kikar på Malte i öron och hals och konstaterar att det är någon form av kraftigt förkylningsvirus, möjligtvis RS, men att det bara är att låta det "värka ut". Maltes mamma T är inte riktigt nöjd med detta besked, trött efter den otroligt jobbiga natten som varit, och önskar att de möjligtvis skulle kunna ta lite prover för att kunna fastställa den faktiska orsaken till hans hälsotillstånd. Detta anses dock inte vara nödvändigt...

Natten mot söndagen (13/1) sover Malte med mig i bäddsoffan i tv-rummet, i förhoppningen att bror J och mamma T ska få en chans att sova ikapp den jobbiga natten innan. Märkligt nog har Malte den lugnaste natten på flera månader känns det som och hans mamma muttrar litegrann om att "Pappa har tur han. Honom är du minsann snäll emot på natten" när hon kommer in och kramar om Malte på söndagsmorgonen. Efter ca 15 minuter börjar så Malte att bete sig på ett sätt som gör att T börjar misstänka att allt inte står rätt till. Hon går in till mig och säger: "Jag tycker inte han är sig lik... Det är nånting som inte stämmer..." Jag replikerar, i den dämpade belysningen att "Det är väl inte så konstigt om han är medtagen, så infekterad och förkyld som han är, stackar'n..." Han kräks strax därefter ner tv-soffan i vardagsrummet och efter ytterligare några minuter ropar T från hallen att "Nu är han jättekonstig!? Det är någonting som är jättefel!!" Jag rusar dit och tar emot Malte och vänder honom mot mig och möts av att ögonvitorna rullar, hans käkben skakar kraftigt och det rinner fradga ur båda hans mungipor. Ovanpå allt detta har han också problem att andas p.g.a. sin svåra förkylning. Här drabbas nog både jag och T av chock och tunnelseende. "Ring ambulansen, så klär jag på J!" ropar jag med panik i rösten! T ringer ambulansen, men det "långsamma bemötandet" får mitt tålamod att tryta och jag vrålar till T: "Släng på luren, vi hinner varken svara på deras frågor eller vänta på en ambulans, vi måste åka NU!" Jag lindar in J i en filt och T lindar in Malte i en filt och sedan springer vi till bilen.

Endast minuter, några enkelriktade gator och några rödljus senare springer T, med Malte i famnen, in på barnakuten som är helt öde. Det påminner och känns som scenen i Vanilla Sky-filmen, när Tom Cruise vandrar omkring på ett helt folktomt Times Square i New York. T:s rop övergår i vrål: "Hallå?! Var är ni?! Vi behöver hjälp! Vi behöver hjälp NU!!" Så öppnas en dörr till ett av akutrummen och en sjuksköterska kommer och möter upp oss. Maltes kropp är nu förvriden i konvulsioner, fradgan forsar ur hans lilla mun och det enda man ser av ögonen är hans ögonvitor som vibrerar. Därtill rosslar han kraftigt när han försöker andas. Sjuksköterskan blir nästan lika skärrad som vi och ställer samma frågor om och om igen. T ber henne ömsom snällt ömsom befallande att kalla på ytterligare hjälp. Tillsammans ger de Malte kramplösande medicin. Plötsligt hörs ett hjärtskärande skrik i korridoren och ut från samma rum som sjuksköterskan kommit stapplar en kvinna och sjunker vrålandes ihop på korridorsgolvet, omgiven av släktingar och vårdpersonal - det skulle visa sig att hon precis förlorat sitt lilla barn i ett hjärtstillestånd. I samma veva trycker vår sjuksköterska på "panik-knappen" och inom loppet av några få sekunder kommer en läkare och två sköterskor tillrusande, återigen från samma rum som sjuksköterskan kommit. De rensar Maltes luftvägar, men de får inte fason på hans kramper, så läkaren kastar sig på en akuttelefon och tillkallar hjälp. Två ytterligare läkare, varav en är neurolog, kommer rusande och börjar sätta in ytterligare medicinering och dropp. Så, efter nästan en timme, släpper äntligen kramperna och Malte får en chans att sova och ta igen sig. 

Han tittas hela tiden till av en barnsjuksköterska och en läkare. Då hans kramper till stor del varit ensidiga (vänster sida) så beslutas att han ska genomgå en CT-scanning (skallröntgen) snarast möjligt, för att kontrollera att allt är som det ska. Förkylningskramper, som är relativt vanligt hos barn i Maltes ålder, brukar nämligen vara dubbelsidiga och släppa tämligen fort när man sätter in medicinering. Runt lunch så rullas Malte iväg till CT-scanning. Då man under tiden också konstaterat att Malte mycket riktigt har en kraftig RS-infektion så tilldelas vi ett "isolerat rum" på barnakuten där vi får vila och invänta resultatet av övriga tester och CT-scanningen.

Under eftermiddagen vaknar Malte till och det slår både mig och T ganska omgående att vänster mungipa hänger på honom och han verkar inte speciellt road av att röra vänster arm eller vänster ben. Vi tänker att det kanske är en övergående förlamning till följd av de kramper han kämpat med på morgonen.

Vid 16-tiden ser vi att det börjar samlas mycket personal i personalrummet på andra sidan korridoren, varav de flesta var med och behandlade Malte i akutrummet på morgonen. De ser allvarsamma ut och slänger då och då blickar in mot oss i vårt rum. T och jag tittar på varann och utan att säga något förstår vi att någonting obehagligt möjligtvis kan vara på gång att delges oss. En sköterska kommer in för att titta till Maltes dropp och T frågar med bräcklig röst om de fått något besked från CT-scanningen. Sköterskan flackar med blicken och säger att hon inte hört något om den ännu. Bara minuter senare öppnas dörren och in kommer först neurologen som hjälpt till i akutrummet på morgonen. Han säger åt en annan läkare och en sköterska att ordna fram ytterligare stolar så att alla kan sitta ner, innan han berättar det han har att berätta. T vacklar till och sätter sig på sängen närmast fönstret och en förtvivlad hjälplöshet lamslår hennes ansikte. Neurologen frågar om någon av oss har epilepsi i släkten eller om Malte fått någon kraftig smäll mot  huvudet på sistone. Svaren på båda dessa frågor är "nej". Läkarna utbyter blickar och nickar åt varandra och så säger neurologen att man upptäckt en förändring i Maltes hjärna på bilderna från CT-scanningen, och att det med ganska stor säkerhet är en tumör, med 3-4 centimeters diameter som man ser...

Från det här ögonblicket på söndagseftermiddagen är både T:s och mitt minne i stort sett helt blanka vad avser resten av den dagen. Jag vet att jag varit och hämtat J hos hans farmor, men har egentligen inga minnesbilder av det. Jag kommer dock ihåg att jag ligger och håller om J i sängen, strax efter att vi ringt och sagt god natt till Malte och T på sjukhuset. J förstår inte riktigt vad som har hänt men sammanfattar ändå den turbulenta dagen på sitt alldeles egna sätt innan han somnar:

J: Pappa...?
Jag: Ja?
J: Det är synd om Malte...
Jag: Ja, det är jättesynd om Malte.
J: Han är jättesjuk...
Jag: Ja, det är han.
J: ...men han kommer att bli jättefrisk, för jag älskar ju Malte!       

Kommentarer
Postat av: Tanja & Ville

Till livets ära sker ett under
I varje land som var dag som går
I var och en av de sekunder
Som mänsklighetens klocka slår!
Men ingen vet och ingen känner
Den väg som ditt lilla barn ska gå
Vi tar ett ögonblick i sänder
Av ljusa dagar och av grå

Vi tänker på er
Kramar till hela familjen
Tanja, Ville och Natalie

2008-01-18 @ 12:44:10
Postat av: Ullis

Man blir så urbota förbannad över att läkare inte kan ta saker och ting på allvar! Varför kunde de inte tagit fler prover när ni var inne första ggn?

2008-01-18 @ 13:38:14
Postat av: Daniel & Lotta

Alla som läser den här bloggen har nog bara en önskning just nu...
- Om det är något, från minsta lilla, till vad som helst som vi kan hjälpa till med, eller stötta er, så tveka inte att höra av er (24h/dygn)!
[Wherever you are, whatever you do, you should know that I care and feel for you]

2008-01-18 @ 20:22:10
Postat av: Anna Möllervärn

Tårarna rinner när jag läst Maltes fina blogg. Blev helt förtvivlad då jag fick veta idag. Men barn är starka. Mycket starkare än vad vi vuxna är många gånger. Jag tänker på er och ber för er och lilla Malte. Änglarna finns med. Han har en alldeles egen. Det är jag säker på. Önskar att jag kunde skicka er styrka i massor. Jag finns här om det är det allra minsta lilla ni behöver hjälp med. Varmaste kramarna från Anna, Marcus och Erik.

2008-01-19 @ 17:21:19
Postat av: Johanna Ståhl

Vi tänker på er, känner med er och hoppas. Jag har tänkt på er hela dagen, men kan ändå inte riktigt förstå... Hör av er om ni vill ha hjälp med något.
En jättekram till er alla från Johanna, David & Ella

2008-01-21 @ 17:56:40

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0