Sjunde tanden och stå lull

Måndag 21/1
Malte har sovit lugnt hela natten och vaknar kvart i sju. Han hjälper till med att bädda sängen genom att stå vid fotändan och svaja, lite lätt hållandes i sänggaveln. Efter bäddningen är det frukost och den slinker som vanligt ner galant. Kortisonet gör aptiten påtaglig och Malte verkar i det närmaste bottenlös dessa dagar. Med tanke på den krävande operation som väntar så är det nog bra att han lägger på sig energi och kraft. Efter frukosten kommer första laddningen med mediciner in. Denna morgon slipper Malte att ta Zantac, vilket han nog tycker är skönt, för den gillar han verkligen inte. Doften av bittermandel är påtaglig och han får kraftiga kväljningar när man ger honom den.
 


"Usch å Tvi Vale vad viss medicin smakar bläää! Tur att det finns äppeljuice att skölja ner den med!"


Efter förmiddagsluren så kommer sköterskorna som ska ta näsprovet. Återigen utsätts Malte för prövningar som ger ångest i en förälders bröst. Näsprovet går till så att en lång slang förs ner genom näsan genom att man drar den fram och tillbaka, vilket orsakar en hel del obehag och Malte grät snudd på otröstligt. På morgonronden har läkarna sagt att resultatet från detta prov visar vägen för när den fortsatta behandlingen kan påbörjas.

Efter lunch idag fick Malte post till avdelningen för första gången. Det var med stora ögon han deltog i öppningen av de paket som var adresserade till honom. Först ut var en liten nalle, som pappas kollega WA med familj skickat. Den har härligt "tuggmotstånd" och kittlar skönt när man gnuggar den mot näsan! Från familjerna Tj och Si-Ni landade det en gosefilt, som invigdes som täcke under eftermiddagsluren. Storebror J fick ritblock och kritor som mottogs med stor entusiasm. Hemmavid dök det upp en liten nalle vid namn "Fighter" i brevlådan, som "tant" US skickat.

Under denna första vecka har Maltes totalt sjunde tand kikat fram, den tredje i ordningen i underkäken. Om det finns någon högre makt så tolkar vi detta som ett tecken på att detta borde sluta väl, eller? Likaså ringde mamma T hem till B och J vid lunchtid, och med glädjetårar i rösten informerade hon dem att "Malte står lull! Malte står lull! Han står helt själv!"  Likaså tolkas även detta som ett tecken på att den här prövningen m-å-s-t-e få ett lyckligt slut. I denna situation som vi plötsligt och motvilligt befinner oss i, och det ena jobbiga beskedet avlöser det andra, så griper vi med näbbar och klor efter positiva tecken, hur små eller obetydliga de än må tänkas vara. Det är väl ingen idé att Malte får tänder och lär sig gå om han snart ska tas ifrån oss? Så kan det väl ändå inte funka?!

Apropå "näbbar och klor" så beger sig pappa och J hemifrån lägenheten i riktning mot sjukhuset efter lunch. På vägen passerar de Svandammen med en påse utgånget Polarbröd. J skrattar så det bubblar och är samtidigt så upphetsad att han skakar när hundratals änder ägnar honom sin uppmärksamhet, när han som brödkastar-nybörjare lite taffligt försöker dela ut de små brödbitarna på ett rättvist sätt. Några av änderna tar helt enkelt brödbitarna ur händerna på honom innan han ens har hunnit kasta dem. Ett kort, intensivt och välkommet avbrott i den saknad av sin lillebror som framträder allt tydligare hos J för varje dag som går.

Lite skönt fotbollssnack hemma i soffan ca 1½ vecka innan tumören upptäcks...

Väl framme vid sjukhuset och vid anblicken av Malte inne i salen så kommer tårarna trillande nerför J:s kinder. "Heeej Malte! Jag vill krama Malte!" På grund av att J har en förkylningsinfektion så är vi tvungna att neka honom hans önskan och detta får tårarna att trilla även nerför mammas och pappas kinder. "Lyckliga familjen"? Inte direkt...

Mamma T och J beger sig hemåt för att avsluta den tvättstuga som pappa B och J påbörjat. B och Malte lägger sig i sängen, släcker lampan och myser. Ingen är särskilt trött, utan pappa ligger mest och sniffar på Maltes hjässa och Malte ligger mest och söker med sin hand få kontakt med pappas hand.

Kl 1745 kommer en sköterska in och meddelar att "näsprovet är negativt". Lite lätt vimsig vet jag inte direkt om beskedet hon kommer med är "positivt" eller "negativt". Att provet är "negativt" visar sig vara "positivt", för det betyder att Maltes kropp nu har bekämpat och segrat mot RS-viruset. Denna glada nyhet får det dock att knyta sig i magen på pappa, då han vet vad detta i förlängningen oundvikligen betyder - att Maltes operation kommit ett steg närmare. De ambivalenta känslorna inför detta är så otroligt starka att de nog inte går att beskriva. Operationen i sig är ju menad att föra med sig någonting gott - att befria Malte från tumören - men är samtidigt så riskfylld eftersom han är så liten. Dessutom behöver ju en "lyckad" operation inte betyda att alla Maltes och våra vedermödor är över. De kanske behöver lämna delar av tumören, eller de behöver ta bort delar av omkringliggande vävnad som får effekter på hans utveckling i någon form. Vi har nog hittills omedvetet förträngt och inte velat tänka på att den jobbigaste stunden i våra liv kommer att vara när de rullar iväg med vår glade, empatiske och helt underbare lille Malte till operation...         

Kommentarer
Postat av: fam Schöld

Åh, vad vi tänker på er!
Att ni mitt i all kaos har kraft att skriva och berätta för oss omkring som bryr oss om er.
Vi läser era inlägg om och om igen och oftast trillar det en liten tår.
Vi håller tummarna att allt går bra!

Katrin, Markus, Herman och knodden i magen

2008-01-22 @ 12:20:43
Postat av: Fam Strinnholm i Jakobsberg

Ni är i våra tankar hela tiden. Vi pratar och pratar om er, minns och blir glada för all fin samvaro vi så nyligen upplevt tillsammans med er. Så nyligen som vi delade er bröllopsdag, tillsammans med era underbara vänner och familj. En dag fylld av kärlek och framtidstro. Vi pratar om vår mysiga middag här hemma bara en drygt vecka innan Malte blir sjuk. Då vi utbytte dråpliga erfarenheter, recept och många skratt om det så intensiva och ibland kaosartade vardagslivet som småbarnsförälder. Men när vi är kvar i denna "vanliga" ibalnad dråpliga vardag, har ni fått en helt annan tillvaro och erfarenheter av livets nyckfullhet i en dimension som vi troligen inte kan föreställa oss. Vad vi önskar att ni snart är där igen- mitt uppe i det vanliga vardagliga tillsammans med vänner och familj. Era nya livserfarenheter göra att vi påminns om hur glada och tacksamma vi ska vara över det vardagliga liv vi lever tillsammans med dem vi älskar. Det lilla livet, det storslagna livet. Det fantastiskt rika livet som förälder. Det ger oss en liten tröst att ni hittat ett sätt att uttrycka era känslor genom att skriva denna blogg. När tillvaron ramnar, kan skrivandet vara en källa till kraft, en ledstång att hålla sig i. Kraft och styrka till er fem från oss fyra. Daniel, Lotta, Ida och Hanna.

2008-01-22 @ 13:31:30
Postat av: Eva Hjalmarsson m. fam.

Med bestörtning har jag tagit del av hur erat liv har gjort en tvärnit. Jag läser och gråter om vartannat och det finns naturligtvis inga ord som räcker till. Men jag tänker på er alla och skickar ett stort fång med saltstänkta kramar från västkusten, fyllda med energi och hopp.
Eva m.fam.

2008-01-22 @ 15:18:50

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0